Även en ensamvarg kan sakna teamwork

Fram tills i torsdags förra veckan har vi varit på en gård i nästan tre veckor

som fått mig att både känna och tänka mycket .

Det har varit en sån sammansvetsning bland oss alla hantverkare,

montörer som snickare, elektriker som vvs:are

alla vi hantverkare som varit där,

vi har varit ett riktigt fulländat team .

Det har varit fantastiskt roligt .

För det är faktiskt såhär...

Visst jobbar man tillsammans, vi alla hantverkare så kallat,

vägg i vägg, rygg mot rygg osv..

Men på det hela taget så är det ju ett självständigt arbete alla utför...vilket medför lite.. 

Ensamhet, eller javisst, kalla det självständighet, vad som.. men man gör ju sitt jobb alléna .

(Självklart så hjälper man ju varann om någon behöver hjälp eller undrar något!)

men i grund och botten när du jobbar med ett så inriktat yrke så är du ju också just.. självständig .

Du är ensam om just din uppgift (oftast) .

Och det märks ibland tydligt på vissa arbetsplatser att det blir lätt så att hantverksgrupper av samma slag håller sig lite för sig själva, tex på raster och dylikt.

Dvs, snickare för sig, montörer för sig, elektriker för sig .

varför det är så kan jag inte svara på..men..

Vi är grupperingar, vi är som olika skolklasser, vi är team specialiserade på olika områden

Vi byter arbetsplats ofta, träffar hela tiden nytt folk (som vi oftast inte hinner lära känna) och de människor vi återkommande i sådana fall träffar.. är just de från vårt eget område.

Alla vet om den här självständigheten .

Har sin plats, i sin kunskap..hos sina kollegor - i sitt område..

Och jag antar att det känns tryggt och skönt att ha någon sorts teamkänsla i ett sådant här pass ensamt yrke .

Jag har dock ändå inte fått känslan av att någon egentligen känner sig stött av det..

Det är så, alla vet det..

och de flesta trivs faktiskt med det .

MEN

Alla (Ok nästan alla , det finns säkert undantag) behandlar varandra väl och med respekt,

Vilket är just det jag också gillar med detta yrkesområde.. 

Självständigheten, men också denna stora respekt för varandras yrke och kunnande .

För den är verkligen påtaglig hos oss alla .

Framförallt, man vet aldrig när man behöver någons hjälp och det har man definitivt i åtanke och glömmer aldrig .

Men tillbaka det till dessa tre veckor..

Som sagt vi har verkligen varit sammansvetsade hela högen,

Teamwork på högsta nivå!

Vi lockat fram mycket skratt (och råa skämt..det är ju trots allt 99.9% män jag arbetar med )

Alla har varit positiva och man har ofta kommit på sig själv med att då vara lite extra positiv .

Vi spenderade raster tillsammans, tog oss tid att säga varandra några extra ord emellanåt

För sånt gör skillnad har jag verkligen kommit fram till..

Så i torsdags när vi käkade våran sista lunch ihop hela högen,

(i och med att jag och min far var färdiga och skulle vidare,återigen, till nästa ställe)

Kände jag när jag tittade på killarna runt bordet, som kommit att bli en stor del av mina superpositiva arbetsdagar dessa tre veckor, att 

"Jag kommer sakna dom!"

Jag kommer sakna dom en hel del faktiskt..

Jag ÄLSKAR variationen som mitt jobb ger mig men det har ju också sin baksida..

Att aldrig få stanna kvar i samma arbetsteam .

Det innebär mycket "ensamtid" och att alltid träffa nya människor, som är visserligen väldigt roligt i sig, 

men det innebär också att alltid få ge sig av.. att aldrig egentligen hinna lära känna någon speciellt .

Saknaden efter ett riktigt härligt gäng..gemenskapen där..det känns ibland, då och då..

speciellt tillfällen som nu då man helt plötsligt fått ha det men som man slutligen ändå måste lämna .

Visst, 

Förr eller senare träffar vi ju säkert dom igen,

synd bara så korta stunder .

Men å andra sidan.. vi väljer det här, och vi klagar nog egentligen inte..

Bara ibland .