Att jobba med sin pappa !

Jag jobbar ju som sagt med min pappa .
Och det är både för och nackdelar med det !
Att jobba med en förälder en lite av en sorts dubbelmoral ibland kan jag känna...

Det finns ingen som en förälder som pushar dig som hårdast framåt!
Men det är även dom som kanske är lite väl överbeskyddande ibland.
Dvs.. Min far vill att jag ska bli BÄST... han brinner för att lära mig allt, brinner för att jag ska bli skickligast på det vi gör .
Men så händer det att det är vissa moment han inte vill att jag ska göra för jag kan skada mig... då kan jag väl inte bli bäst om jag inte för göra allt jag måste eller ?

Jag förstår hela grejen med att jag KAN skada mig och så... men jag säger såhär.. är det inte bättre att jag
gör de riskfyllda momenten nu, innan jag står själv en dag, utan min fars skyddande hand ?
Jag tror så .
Och jag tror min far har insett det också.. för jag.. ger ju helt enkelt inte upp .
Nästa steg är svetsning, det lär bli intressant ;)

men det är inte bara det ! ...

I en nära arbetssituation, som den jag och min far har som monterar ihop krävs det ju ett väldigt nära sammarbete
och det kan vara mycket tärande!..
för oss funkar det visserligen ganska bra i de flesta fall ...
Men gudarna ska veta att jag kan bli totalt jädra skogstokig på honom ibland !
och han på mig ! jisses !

Min far liksom jag har ju ett ganska duktigt temperament, det går snabbt och det går hett till när det väl brakar loss
Vi är båda lika rastlösa och stressade varelser
Vi är egentligen inte mycket för varken överflödigt snack eller raster då vi jobbar
Vi är lika envist envisa båda två
Och vi gör helst på vårt egna vis

Vi är faktiskt två ensamvargar som kommit att samarbeta ihop .
Och man kan ju verkligen undra hur två sådana här människor ens kan jobba ihop ?!

Men det kan vi..för när allt kommer till kritan..så fungerar vi som två magneter som rör oss, helt omedvetet,
i takt med varann.. vi gör det mesta i samförstånd nuförtiden utan att ofta ens yttrat ett ord .
Vi må liksom vara för lika.. men det är just det som i slutändan får oss att fungera ihop .
Vi gör på samma vis .

Vi ser kroppspråk och hör vad som sägs och utgår antagligen från oss själva .
Ganska smidigt .


Jag må som sagt ibland bli totalt asförbannad, stundtals avsky min far och emallanåt tycka att han är världens mest jobbigaste människa .
Men i slutändan.. så skulle jag faktiskt inte kunna tänka mig en lättare och bättre medarbetare än min far .
Ganska ironiskt när man tänker på det,
Men ack! så logiskt .


HERE WE ARE, kollegorna ;)

Med styrka kommer du långt, med vilja..ännu längre .

Jag är den sortens person som är SKITKASS på orientering (t.ex..)

Orientering ? undrar ni ju då.. vad i hela friden har det med saken att göra ?

Jo så enkelt...Ritningsläsning .

(Kartor är det ju visserligen när det gäller orientering)

men grundprincipen är densamma,

att läsa på en bit papper vart du ska, vad som ska göras och hur..

Pappret ska vändas rätt, du ska förstå vad som överhuvudtaget är vad på pappret, du ska fatta vad alla symbolerna står för och du ska hajja hur det ska utföras .

Första gången jag fick se min första ritning..

(Jag har ingen SOM HELST ritningskunskap läst ska tilläggas)

Alltså fick jag ju lite lätt panik, alla symboler streck siffror bokstäver och kvadrater på detta papper.

Tankarna:

”Vafasen betyder dom ?? Hur läser man en ritning liksom ? UTBILDAR sig inte folk för att kunna läsa sånt här ?  Har jag vänt pappret rätt ? hur ska jag kunna fatta DET HÄR ?

Vad i hela friden menas med manhål.. och alla bokstäver överallt ?!

HUR SKA JAG KUNNA KOMMA IHÅG VAD ALLA SYMBOLER ÄR ????”

Som ni själva antagligen kan räkna ut måste jag ju ha listat ut alla dessa frågetecken vid det här laget hehe .

Det var faktiskt inte så svårt när allt kom omkring .

(Även fast jag för det första höll ritningen snett, totalt upponer första gångerna och blandade ihop allt som jag skrivit om ovan så pappa höll på att få frispel på mig..)

Numera har jag ju kommit fram till att våra ritningar egentligen inte alls är speciellt komplicerade...eller så kanske det bara är vanan av att läsa dom som gör att jag kan säga så idag ?

I vilket fall, det jag vill ha sagt är att det finns hopp även för den otekniske, och i vissa fall obeläste, att kunna lära sig .

Jag repeterar det jag hela tiden sagt innan .

Viljan är allt .

Kanske en bit tålamod också och att behålla sansen när paniken kommer krypande,

Får du panik och låter det uppsluka dig blir det sällan bra.. du blir som en virrig höna utan någon som helst hjärna .

Får du panik men behåller lugnet... kan du fortfarande tänka, och då löser det sig för det mesta också .

Mitt yrke är alltså inte bara ett yrke,

Det har samtidigt lärt mig en del om livets utmaningar också .

Ibland måste du vara ego, kunna behålla förnuftet trots kaos, glädjas åt de små stunderna i livet och inte haka upp dig alltför mycket på skitsaker.. men framför allt..

Att aldrig ge upp  .

Ett vackert yrke

Jag har alltså jobbat med det här sen maj 2010.. mer eller mindre, givetvis haft några jobb emellan, men det är ju nödvändigt då detta yrke faktiskt i stort sett är ett säsongsjobb DESSVÄRRE .
Vintrarna står det mesta still liksom..fast att montera i 15-20 minusgrader är ingen höjdare .
Ni vet när verktygen börjar fastna i handskarna och det känns som fingrarna ska trilla av vilken sekund som helst, 
nej ingen höjdare .
Fast jag skulle, TROTS DET, hellre jobba i 15-20 minus med det här än att lägga papper på hög på ett kontor eller steka burgare på mcdonalds om vintarna.. (inget ont till er som gör detta dock!)


Detta var precis i slutet på november förra året:
Isaryd hette stället .
Det var ungefär 12 minusgrader morgonen vi kom dit klockan åtta och jag tog denna underbara bild som ett bevis på vad jag får uppleva i mitt yrke .
Med den här bilden så kan jag ge er lite smakprov av mina stunder som gör att jag tycker att jobbet jag har blir, lite grann, en levande fantasi ibland .
Såhär vackra mornar får definitivt inte alla starta dagen med... det är inget man upplever från insidan på ett kontor for sure! 
Det var kallt som faen... men tro mig... det är så värt det..




Att vakna och jobba i takt med dagsljuset som stiger på himlen är något av det bästa som finns .

Jag har alltså sysslat med det här mer eller mindre, av och till, i
1,5-2 år nu...
från början då man tänkte "hur fasen ska jag fixa detta, lära mig allt det här, FATTA allt det här ?!"
till dagsläget då jag nu kan jobba självständigt om det behövs .
Det känns fantastiskt bra när man tänker tillbaka på den första tiden och man ser sig själv idag, hur man har utvecklats .
Jag är så förbannat STOLT över mig själv .


men än är vägen kvar lång.. jag är inte färdig än . 
Jag kan inte allt, jag är inte allra bäst.. men..
Det känns ännu bättre, för vet ni vad...
Jag ska ta mig dit..


Och jag är påväg .

Montörsassistent ??

De flesta som undrar vad jag jobbar med och jag svarar montörsassistent frågar då " jahaa ,vad gör du då? "

Och de flesta går antagligen i tron att om man, som jag, är montörsassistent
(de flesta har aldrig ens hört begreppet faktiskt)
så gör man ju de lättare delarna och kanske är hantlangare av verktyg och diverse små saker .

Lättare jobb alltså .

Helt fel .

Jag gör faktiskt allt en montör (min far i det här fallet) gör, förutom heta arbeten,

då jag ännu inte har licens för det .

Så när man då förklarat kortfattat för personen framför en vad man gör,
"jag monterar stallinredning i ladugårdar"
tittar han/hon, (speciellt killar/män) , på en som om de bedömmer ens fysiska kapacitet i förhållande till det man jobbar med...
Givetvis på grund av att det ju står en smal tjej som omöjligt kan jobba med nåt så tungt, men som just faktiskt sagt det, framför näsan på dom .
Alltid lika roligt haha!
De ser alla så skeptiska ut .


Men så är det..
Jag måste kunna;
bära tunga rör,
Orka släpa mattor meter för meter på flera hundra kilo,
Bära stora båsavskiljare (metall bågarna längst ner på sidan) till plats, (trots att det handlar om kanske 45- 50 stycken på en dag) , 

Hålla i med en slägga på två kilo i flera timmar,varva med borr o mutterdragare samtidigt krypa mellan bågarna trots att det är hett som fan ute,
klättra som en apa mellan rör stolpar och sladdar trots att man kanske har ont någonstans (typ träningvärk),
hålla i ordentligt i ena änden på en tung grind då den ska upp., m.m
Mitt jobb handlar definitivt om uthållighet och styrka,men framför allt ! VILJA .

Viljan är ALLT .

Tex...
När du har en sektion med båsavskiljare (se bild längst ned på sidan) på kanske 60 stycken framför dig som ska monteras upp finns det inte utrymme för gnäll ... För vem ska fixa det om inte jag gör det ?

Man tänker inte ens "fy fan" utan gör det till något positivt, 

jag tänker istället något i stil med "idag ska jag allt slå mitt rekord !"

Du kan heller inte gnälla när grinden du håller i ena änden blir jättetung så det värker i armarna... För vad händer om jag släpper ? Den kommer inte på plats av sig självt och det tar bara längre tid .
Man ger inte upp, man biter ihop och skyndar på istället .. MEN noggrant .

Du gnäller inte när regnet öser ner över dig... När solen steker dig nära solsting..När kylan känns som hammarslag emellanåt på fingrarna..när vinden blåser storm så flugorna haglar dig i ansiktet...

Du gör ditt jobb... Och du gör det utan att gnälla... du gör det med tempo.. och du gör det rätt .

Gör inte fel, gör rätt som min far alltid har sagt.


I mitt jobb måste jag kunna hantera stress och behålla förmågan att rappa på när vi har en skarp deadline även fast jag kanske är så trött så jag nästan vinglar fram..
Måste kunna hålla kvar greppet när jag egentligen för fem minuter sen hade velat släppa taget för det är så tungt...
Inte börja gnälla när någon del av jobbet är tufft och jobbigt och jag vet att jag måste göra samma moment 20 ggr till under de fortsatta timmarna..

Just det .
Uthållighet, styrka, tålamod och vilja är A och O har jag verkligen fått lära mig .

Nej att vara montörsassistent är inte alltid guld och gröna skogar , inte heller lätt, eller alltid jättespännande .

Men guldstunderna väger tyngre..
Tänk dig själv....

Jag får andas frisk luft varje dag
Jag kan stå under en klarblå himmel en solig dag och jobba
Jag får röra mig hela tiden om jag vill
Jag är inte fast på samma ställe i fem år
Jag träffar nya människor ofta
Jag kan stå och titta på djur och natur medans jag jobbar
Jag får mer eller mindre gymma MED LÖN åtta timmar om dagen

m.m m.m  m.m. 
Men så är det även förmågan jag har att inte ge upp och som sagt, min starka vilja för det här jobbet som driver mig så hårt... 

Det är det som fått mig att komma hit, att ta mig så långt .

Utan viljan, hade jag inte blivit långvarig här.. Det kan jag lova .

Så..

Jag må ha kommit in på ett bananskal genom pappa,
Men jag fick också kämpa för att inte halka av från det .
Jag kämpar än . 

Och jag gör det förbannat bra .

( Detta är en "båge" / Båsavskiljare - det som korna står emallan, som separerar båsen - )

( så ser de ut uppställda, bågarna (med matta och rör), en rad = en sektion )