Bland stora starka karlar

Som sagt jag jobbar med 99,9 % män och av 20 gårdar har jag sett EN enda tjej arbeta som hantverkare,

Det hör alltså inte till vanligheterna att det dyker upp en kvinna..

De första ställen jag var med och jobbade på, strök alla omkring en..

Hälsade inte märkvärt, pratade inte så mycket med en, de flesta höll sig undan..

fast inte på ett utfrysningsvis, utan det här handlade mer om blyghet .

Det är märkligt hur så stora tuffa killar kan bli så blyga för en liten tjej dyker upp..

Men jag kan faktiskt känna att jag var glad för det då eftersom jag hade inte en jädra ANING om vad de pratade om..vad någonting egentligen handlade om.. jag var ju helt färsk.. (blyg likaså)

De hade kunnat ställa en sån enkel fråga som "har du sett expanderbultarna ?" och jag hade stått som ett frågetecken och allra helst dött på fläcken .
Dels för att någon av dom pratade med mig och dels för att jag hade skämts ihjäl pga bortfallet av svaret på den frågan haha.

Jag fattar ju det nu, man var ny.. och det var speciellt .
Inte konstigt man var blyg..man var ju en nollad tjej i en mansdominerad värld liksom .
Alla är ju det i början när det är nytt, nollad. 
Inget konstigt med det .

Ni vet, där kom jag,

En tjej på, (vad är jag?)..169 på höjden..och då, 57 kilo.. instoppad i en rosa fleece med armar som spagetti och med ett sinne lika öppet och nytt som en nyfödd fågelunge .

Jag såg stora starka karlar som bar långa stolpar i metall.. tunga bräder...gigantiska verktyg som såg ut som monster i mina ögon.. maskiner som såg ut att kunna ta livet av vem som helst..
massor av nya ljud som i mina öron lät, som någon, tex slog ihjäl sig från en byggställning titt som tätt och som fick mig att hoppa till för jämnan .


Jag blev aldrig dåligt behandlad,
alla var ju trevliga ändå..
och efter ett tag började allt fler och fler hälsa i takt med att dom, antagligen, vande sig vid mig 
och lärde känna mig .
Och jag lärde mig att det inte var så farligt som de såg ut..

Den största rädslan man hade var nog faktiskt att inte passa in bland alla dessa män och verktyg,
att man inte skulle bli bra på på yrket så man i sin tur inte blev respekterad .


Med tiden nu har man ju förstått att man är riktigt duktig på det man gör
och det leder ju också till en större självsäkerhet .
Numera kvittar det ju om jag kommer till ett nytt ställe och inte känner en själ,
Jag kan mitt jobb och är inte rädd för något längre..förutom att trilla ner i gödselrännan och bryta nacken då förstås ;)

Man hälsar på alla, även de som kanske är lite blyga och inte hälsar tillbaka först..
Man tar inte åt sig, är så van vid att de nya killarna man träffar emellanåt tycker man är lite läskig ;)

Det viktiga är att man vet var man har sig själv
att man är trevlig och tillmötesgående mot alla
då får man oftast samma bemötande tillbaka .

Inget konstigt med det .