The show must go on..

Det må vara säsongs uppehåll från montörsarbetet men det innebär ju inte att mitt liv helt stannar upp för det 

The show must go on..

SÅ..

Jag sa i mitt förra inlägg att jag så säkert skulle hitta mig något att göra under tiden,

och det gjorde jag..

Jag ska utbilda mig .

Jag var på möte idag, och jag har bestämt mig för att satsa .

 och vad ska jag då satsa på mån tro ?

jo, håll i er..

Hotell och restaurang branschen . 

Från undersköterska - till montör - till.. vem vet, vägarna är många här, men alla bär de till (Rom) jobb .

Jag tycker det är super roligt att laga mat och det ska bli kul att testa på något helt nytt igen

dessutom ser jag ju definitivt fram emot allt spännande jag kommer få lära mig!

Inom tre till fyra veckor kör det igång.. test i tre veckor, sen börjar det.. 

JAG ÄR TAGGAD!

Jag är redo .

och ni ska få vara med mig på den här resan.. 

med alla upps and downs.. 

vart den än bär .

Säsongsavslut.. blogga ?

2012... Det har varit ett härligt år minsann,

många nya ställen, gapskratt dock emellanåt även smått tandgnissel, goa människor och varierande arbetsuppgifter..

men nu är jobb säsongen över för detta året och vi går in i viloläge tills nästa period kör igång.

Förhoppningsvis kan det ju dyka in småjobb,

renovering och dyl.

men de större väntar till våren .

Jag är alltså nu officiellt, som man säger -ordagrant, mellan två jobb .

Ännu har inte saknaden riktigt hunnit slå till då vi haft juletider och snart nyår,

men det kommer.. 

Krypandet i kroppen.. hur man varje gång man går förbi verktygslådan i hallen ger den en öm blick,

jag kommer till och med känna sorg över att min arbetsbyxor är sen länge tvättade och kommer förbli det i veckor framöver 

och tristessen klockan åtta på morgonen när man går upp .

Men jag hittar mig en sysselsättning tills vidare..

var så säker .

Frågan är bara vad man ska blogga om framöver ?

Gott nytt år på er ! :)

Lita på rosa !

Den rosa fleecen har hängt med sen början,

Den har varit en av mina käraste plagg i jobbet .

Den är med än och jag har nog burit den lite "för att" ..

Tänk er själva..

Alla är så mörkt klädda, smälter nästan ihop med betongen

Män överallt

Smuts

Maskiner

Lite fler män...

Och där kommer jag.. intraskandes..

En smal tös...i en skrikig rosa fleece .

Vad tror ni de första tankarna är ?

Inte är det ”hon är van vid det här, det syns, hon har gjort det här förut”

( Möjligtvis ”Vad gör hon här ??” )

Inte heller är det ”Oj vilken kvinna! Hon ser stark ut”

( Möjligtvis ”Den där kommer ju gå av på mitten om hon ens lyfter en borrmaskin eller skrika för hon bryter en nagel” )

Så därför bär jag den

Bara för att när jag lyfter den där maskinen eller drar i med släggan så det skallrar i tänderna så njuter jag av att se den där minen de först hade i ansiktet förändras...

Det slår aldrig fel .

Men okej, i ärlighetens namn så börjar jag tröttna på den nu.. 

Tröttna på alla förutfattade meningar det ynka plagget för med sig .

På allt det tjejiga den står för, som tex gör att karlar verkar tycka man är en liten ”flicka” (Och jag tvärvägrar ju att behandlas som en sådan)

Den får folk att tro att man skulle vara klen och ”jag klarar inte det här”, vilket är raka motsatsen till vad jag egentligen är .

Här har ni ett exempel så ni vet vad jag pratar om..

Detta hände t.ex. förra veckan..

Jag och pappa hade precis slutat jobba och skulle bara svänga förbi bankomaten då vi stöter på en gammal bekant till honom,

Vi börjar prata om vårt jobb och han vänder sig helt plötsligt mot mig, 

tittar på mig (och min fina fleece) och säger: ” Ja men då gör pappa det tyngsta då va?”

Jag svarar: ”Ursäkta??”

Han: ” Ja alltså då gör pappa det tyngsta och du det lättare då va..”

Mitt svar på det..: ” Ha! GLÖM det! Jag gör exakt samma saker, här finns inget som heter lätt”

Just den incidenten var den senaste, och jag blev faktiskt aningen irriterad den här gången, ganska onödigt egentligen kanske..

Men när han tittade på mig och sa det med en sån uppblåst självklarhet.. ja då väcktes feministen djupt inne i mig haha..

Den lilla rosa fleecen, man ser ju visserligen ganska oskyldig och gullig ut i den, men ush, nej.. jag är trött på det nu .

Jag behöver inte direkt framhäva min kvinnlighet ännu mera kan jag känna..

Har väl släppt det där att göra saker och ting så dramatiska, känner väl mer för att bara smälta in numera..

Trött på att behöva hävda mig själv när jag egentligen kan slippa det .

Men visst är den där fleecen känd, det kan jag lova,

De känner igen mig snabbt numera haha,

De behöver ju heller inte gå skallgång efter mig.. jag är ju som ett rosa utropstecken .

Fast o andra sidan... jag är ju också ensam tjej,

och då känns en rosa skrikig fleecejacka ganska överflödig..

Feministen i mig bryr sig inte längre ;)

Det finns andra sätt att göra sig sedd och hörd på .

Som t.ex. att fortsätta att göra sitt jobb perfekt och helt enkelt skita i vad andra tror .

För det är ju just därför jag är där, för att utföra mitt jobb..

Inte för att ha någon politiskt debatt i feministisk anda .

Så..

Bye bye rosa fleecejackan

Hej orange fleecejacka.. 

;)

Bland stora starka karlar

Som sagt jag jobbar med 99,9 % män och av 20 gårdar har jag sett EN enda tjej arbeta som hantverkare,

Det hör alltså inte till vanligheterna att det dyker upp en kvinna..

De första ställen jag var med och jobbade på, strök alla omkring en..

Hälsade inte märkvärt, pratade inte så mycket med en, de flesta höll sig undan..

fast inte på ett utfrysningsvis, utan det här handlade mer om blyghet .

Det är märkligt hur så stora tuffa killar kan bli så blyga för en liten tjej dyker upp..

Men jag kan faktiskt känna att jag var glad för det då eftersom jag hade inte en jädra ANING om vad de pratade om..vad någonting egentligen handlade om.. jag var ju helt färsk.. (blyg likaså)

De hade kunnat ställa en sån enkel fråga som "har du sett expanderbultarna ?" och jag hade stått som ett frågetecken och allra helst dött på fläcken .
Dels för att någon av dom pratade med mig och dels för att jag hade skämts ihjäl pga bortfallet av svaret på den frågan haha.

Jag fattar ju det nu, man var ny.. och det var speciellt .
Inte konstigt man var blyg..man var ju en nollad tjej i en mansdominerad värld liksom .
Alla är ju det i början när det är nytt, nollad. 
Inget konstigt med det .

Ni vet, där kom jag,

En tjej på, (vad är jag?)..169 på höjden..och då, 57 kilo.. instoppad i en rosa fleece med armar som spagetti och med ett sinne lika öppet och nytt som en nyfödd fågelunge .

Jag såg stora starka karlar som bar långa stolpar i metall.. tunga bräder...gigantiska verktyg som såg ut som monster i mina ögon.. maskiner som såg ut att kunna ta livet av vem som helst..
massor av nya ljud som i mina öron lät, som någon, tex slog ihjäl sig från en byggställning titt som tätt och som fick mig att hoppa till för jämnan .


Jag blev aldrig dåligt behandlad,
alla var ju trevliga ändå..
och efter ett tag började allt fler och fler hälsa i takt med att dom, antagligen, vande sig vid mig 
och lärde känna mig .
Och jag lärde mig att det inte var så farligt som de såg ut..

Den största rädslan man hade var nog faktiskt att inte passa in bland alla dessa män och verktyg,
att man inte skulle bli bra på på yrket så man i sin tur inte blev respekterad .


Med tiden nu har man ju förstått att man är riktigt duktig på det man gör
och det leder ju också till en större självsäkerhet .
Numera kvittar det ju om jag kommer till ett nytt ställe och inte känner en själ,
Jag kan mitt jobb och är inte rädd för något längre..förutom att trilla ner i gödselrännan och bryta nacken då förstås ;)

Man hälsar på alla, även de som kanske är lite blyga och inte hälsar tillbaka först..
Man tar inte åt sig, är så van vid att de nya killarna man träffar emellanåt tycker man är lite läskig ;)

Det viktiga är att man vet var man har sig själv
att man är trevlig och tillmötesgående mot alla
då får man oftast samma bemötande tillbaka .

Inget konstigt med det .

Även en ensamvarg kan sakna teamwork

Fram tills i torsdags förra veckan har vi varit på en gård i nästan tre veckor

som fått mig att både känna och tänka mycket .

Det har varit en sån sammansvetsning bland oss alla hantverkare,

montörer som snickare, elektriker som vvs:are

alla vi hantverkare som varit där,

vi har varit ett riktigt fulländat team .

Det har varit fantastiskt roligt .

För det är faktiskt såhär...

Visst jobbar man tillsammans, vi alla hantverkare så kallat,

vägg i vägg, rygg mot rygg osv..

Men på det hela taget så är det ju ett självständigt arbete alla utför...vilket medför lite.. 

Ensamhet, eller javisst, kalla det självständighet, vad som.. men man gör ju sitt jobb alléna .

(Självklart så hjälper man ju varann om någon behöver hjälp eller undrar något!)

men i grund och botten när du jobbar med ett så inriktat yrke så är du ju också just.. självständig .

Du är ensam om just din uppgift (oftast) .

Och det märks ibland tydligt på vissa arbetsplatser att det blir lätt så att hantverksgrupper av samma slag håller sig lite för sig själva, tex på raster och dylikt.

Dvs, snickare för sig, montörer för sig, elektriker för sig .

varför det är så kan jag inte svara på..men..

Vi är grupperingar, vi är som olika skolklasser, vi är team specialiserade på olika områden

Vi byter arbetsplats ofta, träffar hela tiden nytt folk (som vi oftast inte hinner lära känna) och de människor vi återkommande i sådana fall träffar.. är just de från vårt eget område.

Alla vet om den här självständigheten .

Har sin plats, i sin kunskap..hos sina kollegor - i sitt område..

Och jag antar att det känns tryggt och skönt att ha någon sorts teamkänsla i ett sådant här pass ensamt yrke .

Jag har dock ändå inte fått känslan av att någon egentligen känner sig stött av det..

Det är så, alla vet det..

och de flesta trivs faktiskt med det .

MEN

Alla (Ok nästan alla , det finns säkert undantag) behandlar varandra väl och med respekt,

Vilket är just det jag också gillar med detta yrkesområde.. 

Självständigheten, men också denna stora respekt för varandras yrke och kunnande .

För den är verkligen påtaglig hos oss alla .

Framförallt, man vet aldrig när man behöver någons hjälp och det har man definitivt i åtanke och glömmer aldrig .

Men tillbaka det till dessa tre veckor..

Som sagt vi har verkligen varit sammansvetsade hela högen,

Teamwork på högsta nivå!

Vi lockat fram mycket skratt (och råa skämt..det är ju trots allt 99.9% män jag arbetar med )

Alla har varit positiva och man har ofta kommit på sig själv med att då vara lite extra positiv .

Vi spenderade raster tillsammans, tog oss tid att säga varandra några extra ord emellanåt

För sånt gör skillnad har jag verkligen kommit fram till..

Så i torsdags när vi käkade våran sista lunch ihop hela högen,

(i och med att jag och min far var färdiga och skulle vidare,återigen, till nästa ställe)

Kände jag när jag tittade på killarna runt bordet, som kommit att bli en stor del av mina superpositiva arbetsdagar dessa tre veckor, att 

"Jag kommer sakna dom!"

Jag kommer sakna dom en hel del faktiskt..

Jag ÄLSKAR variationen som mitt jobb ger mig men det har ju också sin baksida..

Att aldrig få stanna kvar i samma arbetsteam .

Det innebär mycket "ensamtid" och att alltid träffa nya människor, som är visserligen väldigt roligt i sig, 

men det innebär också att alltid få ge sig av.. att aldrig egentligen hinna lära känna någon speciellt .

Saknaden efter ett riktigt härligt gäng..gemenskapen där..det känns ibland, då och då..

speciellt tillfällen som nu då man helt plötsligt fått ha det men som man slutligen ändå måste lämna .

Visst, 

Förr eller senare träffar vi ju säkert dom igen,

synd bara så korta stunder .

Men å andra sidan.. vi väljer det här, och vi klagar nog egentligen inte..

Bara ibland .

100..120..150 %

För det första vill jag tacka alla er som besöker min blogg
Den har nu nått över 500 läsare!
Super roligt!

Iallafall..

För ca två veckor sedan startade en ny montering, ett nytt ställe alltså .

Vi har kört på ordentligt hela denna tiden .

Underbart! jag älskar det!

Och vi har nästan överträffat oss själva den här gången faktiskt..

Vi har verkligen haft ett riktigt fantastiskt samarbete dessa två veckor!

det måste jag säga .

Utgödsling - inkluderar även agrigat och det mesta av hydraul-ledning

Räls

Vattenledning

Spaltstöd

Skiv väggar

Rör väggar

foderfronter

Båsavskiljare

Bogstöd

Nackbom

Teleskop grindar

Mattor

och lite annat "småfix"

(se bilder på exempel längst ner på sidan)

Det är mycket inredning på så kort tid!

För denna gården är det mycket på två veckor..

Egentligen skulle detta vi hittills fått gjort, antagligen, tagit fyra veckor, istället för två.

men vi är ju som vi är, högt tempo är vad vi är .

Och jag verkligen fullkomligt älskar det..

Självklart är vi precis lika noggranna som alltid annars,

inget snack om saken .

Det har varit tungt och emellanåt ganska slitigt

fys test på högsta nivå skulle jag säga..

man har ofta varit helt slut på helgerna nu

har fått skippa mestadels av träningen (får ju visserligen ganska mycket träning genom jobbet)

och det är så värt det .

Jag avgudar mitt jobb .

Jag skulle inte vilja ändra på något..

Så nu kör alltså vecka nr tre igång,

och vi förväntar oss att vara klara till mitten av veckan om inget hamnar i vägen .

Bildförklaring till några av ovanstående exempel:

(detta är från tidigare ställen och all inredning är från Delaval)

 

Räls, samt teleskopgrind (ses hängades här längst fram på bilden i stolpen)

Skiv-väggar (samt foderfronter typ 1 och vattenledning)

Båsavskiljare (samt matta)

Bogstöd och nackbom (rören)

Foderfront typ 2

Rörvägg/grind

Foderfront typ 2 (bilden från Elmia lantbruksmässa 2011, monter: Delaval )

Smuts och glamour

Häromdagen slog en tanke mig..

Vilken skillnad det är på mig, om man jämför jobb och vardag ( för er som inte vet )

Och det slog mig med ett litet skratt på jobbet häromdagen .

Mitt yrke är ju, som sagt stundtals, väldigt väldigt smutsigt..

Jag kravlar ju mer eller mindre i antingen betongdamm eller koskit varje dag..

Låter väldigt oglamoröst, vilket det ju verkligen är, men som jag o andra sidan trivs med .

Jag trivs med det som kontrast till min fritid .

Jag är en sån person som faktiskt råkar vara väldigt renlig av mig..

Vilket man verkligen kan tycka går emot det jag jobbar med .

Jag håller rent och snyggt i mitt hem..

Jag klär mig gärna ganska fint (enligt mig) och älskar det .

Skjorta och ett par ljusa tajta jeans med ett par vita converse tex trivs jag fantastiskt bra i..

Jag menar alltså, att när man ser mig på fritiden syns det verkligen inte någonstans att jag faktiskt jobbar med det jag jobbar med..

Jag är mån om mitt utseende, naglar hår kläder..

Älskar fina smycken

skor

och parfymer.. 

På fredagkvällarna när jag kommit hem inför helgen fixar jag alltid till mina naglar så de blir fina igen,

de blir ju ganska trashade av jobbet givetvis..

Tar hand om mitt hår

och sätter på mig några snygga plagg och mina smycken igen .

det är en skön känsla, kontrasten..

Men på måndagen, då jag drar på mig arbetskläderna igen, är det samma välmående som dyker upp hos mig

som på fredagkvällen .

Jag gillar att se bra ut, vara fräsch.. men samtidigt älskar jag mig själv för att jag, på ren svenska,

inte är rädd för lite skit !

Jag har aldrig varit det heller .

Jag gillar själva grejen att ha ett smutsigt hårt arbete, se om jag kan förklara det på rätt sätt här..

Det känns renande .

känns inte så förbannat tjejigt..

Jag känner mig duktig, mångsidig och flexibel... skulle man nog kunna säga .

Smutsen påminner mig om vad jag är kapabel till .

Dessutom gör det smutsiga yrket jag har, att jag kan känna mig extra fin när jag väl gör mig fin .

Och ja..jag känner mig förbaskat stolt över att ha ett så tungt skitigt svettigt arbete !

Ganska häftigt kan jag känna...

Hårt skitigt arbete renar tamejfasen själen på en .

Hårt skitigt arbete är VERKLIGEN underskattat .

Så för er som inte vet vad jag pratar om.. vem jag är, eller hur jag ser ut på fritiden...